60 000 besvikna stjärngossar och 54 andra historier (ruots) från Kina

60 000 besvikna stjärngossar och 54 andra historier (ruots) från Kina

28,00

Osastot: ,
Product ID: 71

Kuvaus

Ruotsinkielinen kirja:

Boken består av kolumner skrivna mellan åren 2001 och 2013 under författarens vistelser i Kina.

De flesta kolumner har redan publicerats i Österbottens tidning, Vasabladet eller Radio Vega, men boken innehåller också många nyskriva historier.

Ramen för berättelsen är det plötsliga uppdraget att starta och driva en fabrik i staden Foshan i södra Kina, men boken handlar lika mycket om livet som västerlänning i en helkinesisk miljö.

Boken omfattar 214 sidor i hårdpärmar.

Författaren Mathias Nylund har bott sex år i Kina och talar god mandarin.

 

 

Utdrag ur boken:

Utgången är stängd
Jobbet som verkställande direktör på företaget Kingpin Screens i Guangzhou var ännu inte mitt, men det var inom räckhåll. Innan jag kunde flytta till Kina för att bygga upp fabriken åkte jag dit på en nio dagar lång turné för att träffa potentiella underleverantörer tillsammans med företagets svenska ägare Kenneth och Niklas. Dels innebar resan en möjlighet att knyta kontakter med lokala kinesiska företag som tillverkar aluminium, fjärrkontroller och duktyg, dels var detta arbetsintervjun från helvetet. Inget avtal hade ännu gjorts mellan mig och ägarna, och ifall jag under den nio dagar långa resan gjorde bort mig kunde drömjobbet förbli bara en dröm. Det var ytterst viktigt att inte begå några misstag.
Vi hade stämt träff på Helsingfors flygplats för att där gå ombord på eftermiddagsflyget till Guangzhou. Kenneth och Niklas tog anslutningsflyget från Göteborg och själv skulle jag ta mig ner från Vasa. Det hade varit enklast att ta ett tåg eller ett flyg direkt till Helsingfors, men flygbiljetten som cheferna köpt till mig hade Stockholm som avreseort. Jag var alltså tvungen att först flyga till Stockholm för att därefter flyga tillbaka till Finland och Helsingfors.
Jag anlände till Arlanda flygfält nästan tre timmar innan flyget till Helsingfors skulle avgå. Min vana trogen gick jag direkt till utgången för mitt flyg och satte mig ned och läste en bok för att fördriva tiden. Det är säkrast att sätta sig så nära utgången som möjligt eftersom det på så sätt inte går att missa olika utrop eller flygets ombordstigning även om man tidvis vänder bort uppmärksamheten för att läsa eller lyssna på musik. Denna nitiska disciplin har tjänat mig väl genom åren, jag har sällan ens missat en buss och naturligtvis aldrig missat ett flyg. Ända tills denna dag på Arlanda.
Förutom att jag som direktörsaspirant hade rollen som förhandlare och kontaktperson för de kinesiska företagen, var det också min uppgift att planera hela resan. Under nio dagar ville vi besöka ungefär tjugo företag över hela Kina vilket innebar hotellbokningar i flera städer samt inrikesresor med flyg och tåg i jämna etapper från Guangzhou i söder till Shenyang i norr. Jag var också direkt ansvarig för att boka företagsbesöken. Den första dagen hade vi stämt möte med tre olika aluminiumtillverkare i området kring Guangzhou. Jag var tvungen att hitta strategiska mötesplatser mitt emellan de olika fabrikerna eftersom jag tyckte det vore ofint att be en potentiell leverantör att skjutsa oss till konkurrenten. Istället bad jag leverantör A att skjutsa oss till ett visst hotell där vi kunde vänta på att leverantör B plockade upp oss tio minuter senare. Förutom tre fabriksbesök skulle vi under den första dagen också hinna ut till Guangzhous flygplats för att ta kvällsflyget till kuststaden Xiamen där en tillverkare av fjärrkontroller väntade på oss morgonen därpå. Allas biljetter till inrikesflyget i Kina låg i min väska och hela reseschemat med tider och kontaktuppgifter fanns i mitt huvud och i mina anteckningar.
När jag satt försjunken i min bok vid utgången på Arlanda ringde det i min mobiltelefon. Det var min tjejkompis i Vasa som hade smaskiga nyheter att berätta. I sin jakt på en pojkvän hade hon träffat en österbottnisk kille på en dejtingsajt och så småningom kommit fram till att hon kände personen också i verkligheten. Killen ifråga kände inte till min kompis identitet och nu satt hon med trumf på hand då hon kunde jämföra hans nätpersona med den verkliga upplagan. Hon upplevde något av ett dilemma eftersom killen å ena sidan var trevlig, snygg och intressant, men å andra sidan var känd som en tjejtjusare med en riktigt lång meritlista. Skulle hon blunda för att han ”varit med alla” och vidareutveckla relationen med en trevlig och lämplig karl, eller skulle hon söka vidare bland mera oskuldsfulla kandidater?
Då vi hade pratat i en knapp timme ville jag på nytt fästa koncentrationen på min stundande flygtur och vi avslutade samtalet. Trots att tiden snart var inne för min flight var det oroväckande lugnt och stilla vid min utgång. När jag steg upp och såg mig omkring märkte jag också att jag inte längre satt vid utgången för Helsingfors. Den hade uppenbarligen flyttats lite längre bort, och när jag gick dit var utgången stängd, men personalen stod fortfarande vid disken. Finnairs blåvita flygplan syntes också genom fönstret och passagerargången var ännu sammanfogad med flygplanet.

-Hej, ursäkta att jag är lite sen, sade jag glatt och sträckte fram mitt boardingkort.

-Den här utgången är stängd, sa den svenska tjänstekvinnan som stod vid disken.

–  Jo, jag förstår. Jag måste ha missat något utrop om att Helsingforsflyget flyttats hit, men nu är jag här. Kan ni vänligen öppna utgången och låta mig gå ombord?

-Nej, när utgången är stängd är den stängd, och då kommer ingen längre ombord.

-Ja, men jag ser ju att flygplanet står där. Ni måste väl kunna öppna?

 

–  Utgången är stängd.

 

-Ok, nu förstår du inte riktigt, jag MÅSTE ombord på det här flyget. Jag är ansvarig för en hel delegations resa till Kina och jag har alla biljetter och planer i min väska. Det är ytterst viktigt att jag kommer ombord på det här planet.

 

-Utgången är stängd!

 

Fan.

Efter ytterligare några försök insåg jag att det var meningslöst att försöka övertala personalen på Arlanda att öppna utgången igen, och med stigande panik sprang jagill den stora tavlan för att söka efter nästa anslutningsflyg till Helsingfors. Naturligtvis fanns det inget flyg som avgick tillräckligt tidigt för att ta mig till Helsingfors innan flyget till Guangzhou avgick från Vanda flygfält.
Fan. Fan.
Jag samlade mod till mig och ringde upp Niklas som genast svarade:

–  Tjena Mathias, vi är vid gate 32, var är du?

 

–  Öh, jag är fortfarande på Arlanda och jag kommer tyvärr inte att hinna i tid till Guangzhouflyget. Jag missade mitt anslutningsflyg.
Niklas tog den tråkiga nyheten med jämnmod, men i bakgrunden hörde jag Kenneth ropa ”Satans klant!” när Niklas snabbt refererat händelseförloppet för honom. Det var precis det här som inte fick hända.
Mitt akuta problem var att ta mig till Kina så snabbt som möjligt och ansluta till truppen utan att alltför många fabriksbesök eller inrikesresor gick i stöpet. Jag var också tvungen att ringa upp alla kontaktpersoner i Kina och berätta att jag som talar kinesiska inte kommer att ingå i delegationen och att de är tvungna att vaska fram en tolk som kan engelska. Jag beskrev hur Kenneth och Niklas ser ut så att de skulle kunna hitta varandra på mötesplatserna.
På längre sikt var det ytterst problematiskt att mitt elddop hade börjat med ett totalt fiasko. Chefernas vilja att låta mig styra och ställa över deras livs investering måste ha fått sig en ordentlig törn när jag inte ens var kapabel att gå ombord på ett flygplan i tid. Jag var dock tvungen att glömma bort framtidsoron för en stund och istället hitta en ny flight till Kina. Enligt väggtavlan på Arlanda fanns det en avgång till Beijing med Air China senare på kvällen. Det fanns ingen disk att fråga vid, men jag hittade deras back office på fjärde våningen i en korridor långt borta från de ställen man normalt vistas på som flygresenär.
På Air China rådde ingen panik. Vi slog oss ner med en kopp te och alla på kontoret var intresserade av mina problem, speciellt eftersom de fick höra min snyfthistoria på sitt modersmål. Besöket slutade med att jag (naturligtvis på egen bekostnad) fick köpa en biljett till Beijing för halva priset, och därifrån skulle det vara enkelt att hoppa på något av de tiotals dagliga inrikesflygen till Guangzhou. Efter att jag införskaffat en ny biljett och kontaktat alla aluminiumfabriker kunde jag bara beställa in en öl i baren och hoppas på det bästa.
Dagen efter hann jag upp Kenneth och Niklas på Guangzhous flygfält där vi genast ställde oss i kö för att ta flyget till Xiamen. Deras besök hos aluminiumfabrikörerna hade förflutit helt perfekt och mitt klavertramp hade inte orsakat några betydande praktiska svårigheter. Resten av de nio dagarna gick också helt enligt planerna och speciellt hos duktygsleverantörerna i Shenyang överöstes jag med beröm och kunde så småningom stärka mina aktier hos Kenneth och Niklas. En månad senare gjorde vi upp ett arbetskontrakt som gick ut på att jag under ett och ett halvt års tid skulle bygga en fabrik, bygga en produkt, anställa personal och starta serieproduktion av filmdukar för deras räkning. Jag tänkte att aderton månader ute på ett industriområde kan bli långtråkigt och försökte banta kontraktstiden till bara ett år. Först fyra år senare flyttade jag hem till Nykarleby. Jag hade påbörjat det äventyr som skulle förändra mitt liv.

Arviot

Tuotearvioita ei vielä ole.

Kirjoita ensimmäinen arvio tuotteelle “60 000 besvikna stjärngossar och 54 andra historier (ruots) från Kina”

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *